Plus gånger kosinus är tre.
Det finns dagar som man blickar tillbaka på och undrar vad man gjort. Idag är en sån dag. Allt och ingenting. I morse sprang jag upp halft ihjälslagen, sprang till universitetet och ställde mig med en bildspelspresentation och visade upp ett oerhört genomartbetat visualiseringsprojekt för hur man guidar barnfamiljer till rätt område när de vill flytta till kommunen. Det var ett ganska snyggt koncept också, jag smakade ost i munnen för jag hade ätit mackan i farten. Lite småäckligt, men därför var det bra att jag stod längst fram i salen och inte satt bredvid någon. Ostmun är inte gott. Under dagen hann jag prata med tanten på HNAB som var så glad trots att jag gav henne en massa merjobb. Sist jag var där var hon nästan sur, då hade jag ett enkelt ärende. Nu ville jag bryta kontrakt och knepa och knåpa, då sken hon som en sol när jag gick. Hon kanske helt enkelt bara vet när det gäller att visa sin glada sida.
Sen har jag försökt sätta mig in i ekonomi. Tillräcklig mycket för att kunna va lite independent och köra min egen. Jag har lätt för matte. Jag har lätt för logiska system. Jag har lätt för att lära mig nya saker. Men termer som är tänkta att låta krångliga när de betyder rätt enkla saker får min ordskaparsjäl att skrika, rivas och gasta sten på små hundar. Själshundar alltså, inga riktiga, jag är väl inte helt dum i huvet. Mitt ekonomilärande går alltså till såhär: det går bra, det går bra, skitkonstig term. Jonas letar efter en förklaring och hittar massa folk som försöker förklara den konstiga termen fast inte verkar förstå den själv. Jonas hittar ett exempel och ser att det inte är en konstig sak utan något som en åttaåring skulle sammanfatta med “ta minus” och fatta precis hur det går till. En dugga också. Nej, nu måste jag leva i historien.
I lördags var det kulturnatt, nästan glömt det nu för att det var så länge sen. Dödsstjärnan, jag, Martin och Tilla, gjorde en föreställning på Grammofon. Vi höll oss i ett litet litet rum och det var mycket mycket folk där. Förhållandevis var det överfullt, men det kanske säger mer om rummet.
I vilket fall var den en fantastisk stämning, störtskönt. Vi gjorde riktigt bra ifrån oss om jag får säga det själv, i vilket fall var det skitkul. Vi körde tre nya teampieces och en gammal klassiker, vår trio på Höstvisa. Min Ginsbergapning körde vi, för övrigt en hyllning till Norrköping 2014-historien och kampanjen. Jag hoppas att den dyker upp här snart i nån kreativ interaktiv variant. Inte just nu, för alla minna sladdar har trasslat dig.
“Det här är rivningshus
i rivningskvarter
men det är inte byggnaderna som rivs
utan de som bor där i”
(Martin Jonsson, tolkad av mig)
Annars hänt på kulturnatten, i sammanfattning: Hasse tipsade om en hemlis som jag sen missade, jag såg John fast han trodde att jag inte kände igen honom, jag sa hej till mina gamla jobbpolare på museet, Matilda hjälpte mig hitta qi och jag fick ett äpple, jag slog på pappan Peter trots att han är snäll, jag glömde fråga Klara en sak när vi fikade, jag fick ingen rabatt men ett glatt humör av Muhammed så han tycker fortfarande om mig, han verkade lite stressad, jag såg Lundbergs plastskinn, jag såg Stenmarks bilder, jag såg Joel och Anna och pratade om Petter i Kina, såg Malin det var för länge sen vi sågs, jag såg Tapper i en utställning om kaffe och skulle messa men tappa bort mig, jag såg Björn och Amanda och blev jätteglad fast jag knappt känner dem, jag såg Melvin glidtackla Tilla, men hon klarade sig, såg ett konstigt metal-goth-band med cool sång men hemsk stil, inte min riktigt, glömde diplomen, halv pizza, en tröttis som la sig och han plugga lite men trots alltihop så gick det precis enligt planen. Pust.
