Frukt och grönt

Jag gillar guacamole häromdagen åt jag glass utanför Arbis och det är nästan samma konsistens och läste en bok för jag bor i Norrköping och där ligger arbis alltså inte i centrum längre utan lite sådär lagom halvcentralt i en etta och lyssnar ibland på plingplong och undrar vart den här konstiga skivan kommer ifrån när jag egentligen tror att vanligt kranvatten är den starkaste ångestdämpnade eller partyhöjande drogen som finns den skulle nog bli förbjuden om den upptäcktes idag, det skulle den verkligen, vet ni hur många som är beroende av vatten och vet ni hur många som dött av vatten genom mänsklighetens historia, jo fler än som dött av heroin och tv-tittande om man slår ihop det, och vi bjuder våra barn på det, låter dom bada i det bokstavligen men det är ju sommar och man ska ju passa på att leva la vida loca medan man är ung, snart växer dom upp och slår sig ner och sänker blodtrycket och skaffar tv och det är inte alls lika många som dött av tv-tittande som av heroinmissbruk tror jag och i vilket fall så dricker ja ju vatten nu och som man säger ska man inte kasta sten i glashus när det finns så många andra bra måltavlor och glass blir man ju snabbare dragen till men när man trycker ner den i pitabrödet eller brer ut över mackan så önskar man ju att det var guacamole så nu är det bevisat.

Jag har haft paprika men för tillfället är det fysalisen som blommar och två är på väg att mogna.

Jonas
27 augusti 2006

Den förbannade litteraturen

Jo, jag var ung, arg och förblindad av mitt hat mot samhället, men det skulle ta många textrader och pappersbuntar innan jag skulle identifiera verksamheten som poesi. Det var i andra klass vi slog ihop Barnens Bibel och pianoplinkandet för en stund för att skriva dikter. De skulle skrivas med skrivstil och handla om våren. Och visst hade vi tankar om våren, hade drömmar och hela universum i skallen om bara våren, släpa fötterna längst trottoarkanter så sanden yr upp i livet igen, springa ut och klättra i den lilla skogsplätten mellan hyreshusen utan att slira runt i snöslask, gunga och hoppa längst av allihop allihopa och visst fan skulle vi kunnat rimma om det nu var det som krävdes av våra hjärtan. Men så var det inte. Det var en av institutionens skyldigheter och vi besvärade varenda liten rad ur oss, fyllde ut den döda mallen man presenterade som poesi tills kreativiteten koagulerade. Alla skrev vi vår förbannade dikt och alla såg vi lika kärleksfullt på våra tvångsverser som på mattetalen lektionen därpå. Nånstans mellan we dont need who you think you are och every capitalist has a terrorist in his family, så började de där raderna liksom kopulera och liksom fortplanta sig på pappret mellan tuschpennor och brända skivor på skrivbordet. Det måste varit hormonerna eller det sociala arvet, men det flöt ut och det var inte goda ord alla dagar. Snart skulle jag behöva inse att poesi inte behövde vara ett testamente och att man även kunde skriva punk eller hiphoptexter utan att bry sig om de där takterna och noterna, skita även i dom. Att poesi var anarki. Nånstans där föddes en poet. En till, jorden. Härkommerjag.

Mina fötter har nu stått fler gånger på en scen än på ett bankgolv. Aldrig nånsin har jag dock känns mig säker i en litterär diskussion med nån som kallar sig poesiintresserad. Allegorin har inte så mycket att göra med den dåliga ekonomi eller den ovana till ordinarie samtal varje äkta poet kommer identifiera sig med, mer än pennorna och skrivblocken, som att göra med insikten att man är mer hemma på scen och alltid varit än på marknadens lokala häktesavdelning och att det fortfarande anses beklämmande att inte läst etablerade författare trots att man skriver eget. Jag är fortfarande lika främmande inför att stå på banken som inför att använda ord som allegori. Men en sak har förändrats lite. På senare tid har jag bläddrat i andra människors skrifter, kanske radikala, nyskapande och arga, men för länge sen. Kanske feminister, socialister eller bara jävligt kreativa. Och arga såklart. Till en början. Nånstans börjar jag dra min historiematerialistiska tvångtanke även till poesin och pånått sätt ursäkta de gamla arbetardiktarna för att de fortfarande skrev på vers, även om den var orimmad. Erkänna det fina i att en ung rebell ber kritikerna dra åt helvete för att hon vill skriva om kukar och fittor och glädje och ilska, för att det betyder. Kanske med andra ord, för det var ju hundra år sen, och nånstans måste det ju vara okej att ha varit värst just då också. Jag hoppas att aldrig få uppleva den dag jag ignorerar en läsare för dess oförmåga att korrekt läsa ett elegiskt distikon, jag kommer nog aldrig fullt ut kunna uppskatta en ridderlig ballad eller romantisk blomsterhyllning, men jag kan för första gången inse tjusningen i att läsa dikter från döingar utan att kräkas av radbrytningen. Det kanske är radikalt för mig, jag vet inte. Jag känner inte behovet av att hylla historiens alla litteraturkukar, men jag känner behovet av att erkänna historien litterära gatstenskastare. För motstånd och framstegsvänlig kamp har ju alltid förts, och utan historiens alla poetiska radikaler, även de döda och rimdiktande, hade vi ju suttit här nu och skrivit skönlitteratur på vers, gått runt i toga och spottat på slavar. Hmm, eller så hade vi varit slavar.

Avslutningsvis kan jag säga att jag inte finner det minsta pinsamt om hälften av denna texts läsare i nykläckt nyfikenhet eller generad okunskap redan slagit upp ordet allegori, då jag själv borde göra det, jag tror det är ett däggdjur, eller om människor med huvet på skaft faktiskt inser att den historiska litteraturradikalismen kanske hade mindre att göra med antikslaveriets avskaffande än exempelvis slavupproren, behovet av att effektivisera förhållandet till arbetskraften och de många folkflyttningar som blev populära efter Roms fall. Jag finner det heller inte pinsamt att någon tycker det vara pinsamt att jag forfarande inte är säker på alla litterära begrepp eller dikter av Heidenstam trots denna långa långa text. Men som start på resten vill jag säga; poesi är anarki, som en äppelkorg
med bara plommon i.

Jonas Edström
Norrköping
feb 2006

[Det här är en krönika som jag skrev för mina hemsida, nu för flera år sedan. Tyckte den var värd att spara på nåt vis. Hoppas den inbjuder till läsning. /J.E juli 2008]