Ha det finfint!

(drömmer om)

drömmer om den poetiska romantiken
drömmer om chocolate ginger cookies
det smakar så bekant i munnen
när det blandas

drömmer köpenhamn
allt blir så romantiskt
när man inte ser det
allt blir så nära

jag längtar tillbaka till poesin
över gränsen

hon sa hon va gravid
drömmer om hans händer
som kunde spela gitarr
och inte bara slå
om hur hon bjöd
på en öl på ungdomshuset som inte var raserat
i ett tumult av byggdamm och superskunk
och allt blir så romantiskt
bland molotov-coctails

drömmer om göteborg
ett nummer på en knögglig lapp, drömmer
om alla drömmar
som blev skjutna i magen, alla förälskelser
jag lärde mig leva med

edinburgh: hur tolv clowner simmar ur orättvisans grepp
drömmer om soptunnor som dundrar nedför gatan
drömmer om instängda alléer
om små människor tillsammans, hur allt blir romantik
bara man blundar

om hur man hör
smattret mot sköldarna
om hur man drömmer
om sommarregn

Det här kommer bli ett jävla år.

Och med det i åtanke gick det ju helt okej. Entusiastisk, till och med, över att det ska komma ett till. Imponerande det där egentligen, att en tidpunkt sätter så stora spår. Jo visst, jag har faktiskt en väldigt fin kalender med choklad på som jag kan glädjas åt hela året. Sukta. Fick faktiskt en chokladkalender redan för en månad sen, men den åt jag opp. Säkert var det därför jag fick en med bara bilder på den här gången.

Sist jag åkte hemifrån, alltså från mitt nya hem, träffade jag en kär vän jag inte träffat på jättelänge. Har knappt tänkt på henne på fyra år. Jo, det har jag. Det finns flera dikter faktiskt, men förr brukade jag alltid fråga om lov. Min poetik har förändrats. En gång i tiden, oj, jag menar, för några år sen, var jag väldigt tydligt med att ingenting jag skrev skulle kunna spåras till någon riktig person, för att jag inte ville utsätta någon annan för poesins makt. Nu förtiden spelar det mindre roll för att jag skriver med poesi och mindre… bryderier eller vad man ska säga, mer jonaspoesi. Nu snurrar jag till det. Världen är ett skåp med färger, poetens roll är att kleta ner valda delar på paletten och sen gegga ut något på duken som är sant. Inte sant i förhållande till verkligheten eller sant som idén om sanning, utan sant som i ärligt, sant mot poeten och publiken, det är sant som det är sagt.

Sant som det är sagt.

Kanske, det lät bra. Inte Sant för att det är sagt, utan en bra dikt, tycker bara jag själv nu, ni får ha egna tyckanden (därav kommentarfunktionen…) en bra dikt är sann mot sig själv, sant som den är sagd. Därav följer också att formen är viktig, i mitt fall tycker jag att det talade, framträdda fonemet direkt från människa till människa är en form jag trivs med där dikterna kan andas, få liv, inte som skyltdockor i en bok. Förpassade.
Och visst, det finns massa poeter som jobbar med att få det skrivna ordet att närma sig sig självt, eller jag tror det är vad de försöker. Få den trycka formen att leva med själva orden och poesi, men det är så jävla svårt. Precis som det är svårt att balansera mellan scen och poesi i scenpoesi. En apa är en bra scenshow, en laserkanon är en bra scenshow. En poet är nödvändigtvis inte mer spännande än en apa eller en laserkanon, bara för att denne skrivit en bättre dikt än någon av de andra gjort.

Undrar om jag får ihop den där tråden. Ibland är det svårt att få ihop det, som att det idag känns som att vi fokuserade på östeuropas musikliv i ett projekt, i mitt andra liv, för att vi gärna skulle dra ner till Prag innan jul. Men inte åkte vi till Prag. Pluggade istället som skållade ekorrar. Undrar om de pluggar bra? Nej, men irrigt kanske? Idag har jag en fruktansvärd avundsjuka till Barcelona. Men det går inte bara att fly fältet och hoppas att klimatkrisen inte drabbar sin oas, det är bara att gräva där en står men försöka att inte skita där en äter.

När jag skriver det här är det mindre än ett dygn kvar av det gamla året, det nya som så snabbt blivit gammalt, som en t-shirt. Vi har konsumerat det här året också, förväntat på det, hyllat dess ankomst, köat till premiären, missat vad som egentligen hände när det väl var här, så vi får köpa recensioner och listor på årets bästa händerlser i tidningarna så vi vet vad vi inte gick miste om, eftersom vi var där vi också.

Det nya året blir fantastiskt. Norrköping hyllas får SM i Poetryslam, jag får möblera om och ställa alla saker på nya ställen där jag tänkt i flera veckor att de ska va, poesibomber och ni kommer få nya ljuddikter att lyssna på här på sidan! Tjoho! Det här,

det kommer bli ett riktigt jävla år!

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&id=1499565

Jonas, Matilda och Martin intervjuas av Nils Boström, pratar om poesi och läser tillsammans ett utdrag ur den gemensamma gruppdikten Norrköping. Intervjun är på drygt 20 minuter, inklusive dikten och radions musikinslag. För att komma till inslaget får ni först höra Ekot och en låt med Niklas Strömstedt. Lägg gärna märke till hur Jonas lyckas flumma ut namnet Dödsstjärnan till något… jättedjuuupt? (sanningen däremot, finns där ute, nånstans)

Dödsstjärnan är en poesigrupp som kör dikter om våld, politik och gulliga små djur, och består av:
Martin Johnsson, Matilda Olofsson och Jonas Edström

www.dodsstjarnan.com

www.norrkopingskulturhus.com

19.00 Teaterföreställningen Play! med
20.00 Stand-up show med Ben Kearsly
21.00 Poesi med Dödsstjärnan

Plats: Salongen, Norrköpings Stadsbibliotek
Datum: Söndag 16 november
Klockan: 13-15
Anmälan: Tillsvidare går det att anmäla sig till jonas(a)dodsstjarnan.com

Som en hybris av soliga hopsamlade regndroppar över de ångvarma dagarna kommer det en dag då vattnet måste ner igen, oavsett hur förvånade vi blir, pissvåta, på badstanden med mjuka mariekex och utspädd saft. Bolånestabiliteten, finansvärlden, hårddisken, stresshanteringen, den digitala projektplattformen, tryggheten, hälsan, cornflakesen ur skåpet och direktreklamen rakt ner på hallgolvet i drivor.

Rasar.

Men vad fan? En ställer in sig på en hårt höst, en höst av sköt dig själv och skjut de andra, en höst av skitigt hår och postapokalyptiska mad-max-städer där alla samlar på gamla gem som sin nya valuta när att alla papper är slut. Ställer in på kaos.

Men då blir en återigen motbevisad, all kaosartad hejkom&hjälpmig förgäves. Hyrespengarna tryggade med en småsovjetisk liberal trygghetsfond som alla plötsligt hyllar, EU enar sig för först gången kring en opklistrad kompromiss som får det hela att hålla litet tag, hålla i tanken åtminstone, backupen ordnad, cornflakes till bättre behövande och en värld av ettor och nollor som hör av sig och ser att en mår bra
och läkare som säger “att lite mer mineraler mår man alltid gott av”.

Direktreklamen är om inte för den nya lappen på dörren alltid en möjlig karriärväg om gemen skulle drabbas av inflation de också. Har du höstdeppression? Just i ditt kvarter har vi nu ett speciellt erbjudande för tappade höstlöv att få värma sig av ord. Köp en grundform och få valfri ändelse på köpet.

Ge mig lite motstånd, ge mig lite skitigt hår och lortiga crustpunkare med avsågade hagelgevär som jagar mig genom öknen ed en halvgammal kevin costner i hälarna. Nu är alla snälla. Många av mina vänner är crustpunkare, var crustpunkare, innan de flyttade till indien för att hitta sig själva och försvann. Härifrån. Från tanken på en öken och ett avsågat hagelgevär som aldrig blir realitet.

Ge mig lite poesi och ensamma nätter för fan. Min hybris kostade mig en reva i handflatan över en hoppfull genväg. Några säkrande DVD-skivor, mineraler och veckokuponger. Den risken kan jag leva med, när spekulanterna faller som regndroppar från skyskraporna. Det kan jag leva med, när jag går ner i vattnet och värmer mig från samma regndroppar. Det kan jag leva med, när jag ser hur även höstlöven lägger sig mjukt på marken.

(kommentera gärna hur du själv vill ha det)