The point of no return

Idag kom den. Jag hade gått in från balkongen med min bok i händerna, när det började dra kalla svepningar längst armarna, satt mig i fåtöljen och ett knappt kapitel om förberedelser inför resan till Afghanistan. Snart kände jag den komma, la ihop boken och gick ut på balkongen igen, lutade mig sökandes ut över räcket.

I ett klassiskt drama, varje pjäs, film eller deckare som byggts upp med dramatik och kronologi, finns en tidpunkt som alla dittills genomgånga händelser pekat mot. Konflikten som kommer är den stora striden, det avslöjade sveket, de överraskande ledtrådarna i mordfallet, som får handlingen att vaja iväg i ett utpustande men ändå oförutsägbart håll. I berg-och-dalbanan är du genom det starka intrycket fortfarande kvar, hängandes uppochner i loopen medan du rent fysiskt redan börjat svindla dig nedför igen. Tidpunkten vi alla känner till när vi hör om den kallas peripeti, the point of no return, eller kort och gott höjdpunkt. I vårt solsystems nöjesfält, i jordens berg-och-dalbana, vår årliga Hamletföreställning kring solen, har vi varje år en peripeti, en höjdpunkt av årets samlade intryck som gör att vi kan börja svischa nedför nu, med ett par ytterligare magpirrande dalar att dyka ner i, innan vi går in på nästa varv.

Och när den är här och förbi, utanför min balkong, den lilla vindpust som gör att det pirrar i magen och jag lutar mig ut, ropar ”Iiiiii!” när det går utför.

Scenpoetardagen

Det började på en pendel och en mamma som frågade om vad Dödsstjärnan på min krage betyder. Det betyder inte så mycket, mest poesi, ingen politisk sekt alltså, jo kanske, men poesi också och jaha sa hon, min son – hej på dej där – skriver ju poesi, kul poetryslam hej och hopp. Då var det morgon.

På väg hem från jobbat sa jag hej Malin Jakobsson på Folkungagatan, satte mig med en kopp te på Hängmattan och pratade med Gustavo lite om poesin på lördag (kom kom kom!) som kommer få en dimension extra av det härliga kaféet. Sen sa jag hej då till honom och Tuva från Söderköping på trottoaren som jag innan Hängmattan såg på ett slam på biblan och hej till Alice Strövare från Göteborg fast inte där utan på Medborgarplatsen och nej nu är jag hemma sa jag efter pendelturen och tänkte att nu kommer de inte åt mig. Nu är jag poesifri. Nu ska jag diska. Med radio. Radion sa Hej, jag heter Matiss Silins. Hej Matiss, sa jag.

Lyssna på Matiss, han säger säkert nån klokt på p3 nu. Eller så säger han en massa strulpaj och det kan va riktigt kul och inpirerande att lyssna på det med. Förresten, sa jag att Allen Ginsberg hann kröka upp två varv i min mp3-spelare på vägen hem? It wantssss usss… it neeeeds usss.

Ja, hej och godnatt poesivärlden. Vi ses på lördag. Hängmattan. Den på söder. Klockan 19. Be there – be cool.

Puss o godnatt!

som ingen annan stödjer

Sitter på tredje våningen och ser ut genom en svart ruta där en Jonas inte helt olik mig själv tittar tillbaka, lite mer genomskinlig, lite mer diffus, lite mer genomborrad av fönsterljusen på andra sidan dungen. Idag är en fin dag. Det är natt. Men det har varit en fin dag. Det är inte varje dag en stannar upp innan läggdags och hinner tänka så. Det är inte varje dag du känner så heller.

Min kamera använder sig av ett videoformat som ingen annan stödjer. Det är lite som att heja på det där lokala fotbollslaget från den där lilla lilla byn du kommer ifrån, för att upptäcka att det är Djurgården, Hammarby eller AIK som är enda alternativen i storstan. Jag hejar inte på Djurgården, jag ser Djurgården på håll om jag promenerar på Skeppsholmen. Jag hejar inte på AIK, men de har samma färger som SIS hade i Söderköping och SIS hejade jag inte heller på. Det gick så långt att Julia sa att legogubbarnas huven var fula för att de hade SIS färger på sig. Jag hejade på Ramunder, där jag spelade i sex år. Sex år, kan låta som en storslagen fotbollskarriär, men eftersom jag slutade när jag var nio så skulle det lätt bli ett antiklimax att försöka tänka på det på det viset. Mot slutet av min karriär hade vi hyfsat fasta positioner och jag var vänsterback, tror jag. Kan varit högerback, men jag tror att nån lite bättre spelare fick den positionen, nån som utnyttjade sin högerfot mer effektivt. Att vara vänsterback i ett miniorlag för IK Ramunder på Vikingavallen i Söderköping är ungefär som att se på en riktigt bra film (eller en halvtaskig lokalproducerad film om Söderköpings idrottshistoria om vi ska var realistiska i liknelsen) och se eftertexter med regissören, exekutiva producenter, manusförfattare och castare, sen skådespelare, stundpersoner, statister, sen de allvarliga personalgrupperna som Art Director, Costume Designer och Props Master. Nånstans långt ner i eftertexten och strax innan skaparna av soundtracken tackas av så kommer det några personer som heter ungefär nåt i stil med Second Company Sub Grip Assistant, i filmen om Söderköpings idrottshistoria. Där skulle min vänsterbacksposition i IK Ramunder kommit in. Straxt innan killen som var fyra år äldre än jag men som sprang runt och kastade gräs och lera på de andra barnen. Och straxt innan skaparna av Soundtracken tackas av.

Och precis så, är det att ha en kamera som använder sig av ett videoformat, som ingen annan stödjer. Men idag är en bra dag och jag laddar ner en gratisversion av ett konverteringsprogram så att jag kan se på de roliga inspelningarna, kanske till och med ladda upp dem en dag, av läsningen i Mjölby, 8 mars.

Idag är en bra dag. Jag skulle lyssna mer på Lisa, när hon säger “du vet, ibland fixar sig allting bara av sig självt” och “det måste va lite motstånd ibland ju, annars blir en bortskämd och uppskattar inte när det går bra”. Det låter som konstiga saker att säga, men precis vad jag behövde höra den dan, några veckor sen. Idag har varit en sån dag, som lätt skulle gå förbi om det inte var för en vecka av lite mer ångest och mycket sysselsättning. Jag har gett upp att jag ska göra tråkiga saker som förväntas av mig. Att göra saker som känns rätt känns inte alltid rätt, inte när pengarna är slut och du åker varv efter varv runt östra skärgårdsknuten i pendeltåget klottrandes desperat i skrivblocket för att komma på vad du söker, klottrandes desperat i skissblocket för att fixa alltid, en lite bättre lösning. Det är inte lätt att va kreativ hela tiden, men det är nästan svårare att låta bli. Det är inte lätt att va poet, grafisk designer eller student för den delen heller. Men det är inte heller lätt att vara vårdare, montör, psykolog, projektledare, butiksbiträde, pappa eller Second Company Sub Grip Assistant. Det är alltid var du gör det till. Vad som är lätt, är att känna att det är rätt väg. Att trivas i att göra sitt bästa i sin situation, för projekten som ska illustreras och bli tydliga i broschyren, för orden som ska komma fram så att de studsar in i publikens hörselgångar, för att få ner den där boksluga men nånstans klockarena teorin till en uppsats som reder ut sig själv, för att just mitt barn för dagen ska få en lugn dag till att minnas en stökig dag, inte lätt att hålla humöret uppe till P4 när den femte raden av staplade hopskruvade tanklock i den tredje lådan för förmiddan blivit fulländad, när han snyter sig tar i hand lite lugnare och tackar för de här fyrtiofem minutrarna, när siffrorna faller på plats och alla fått göra sitt bästa, när kunden har hittat den perfekta boken till sin annars så svårimponerade bokslukande faster och du nöjd kan gå hem och kolla på Peter Pan i soffan resten av helgen, när det är det där lysröret, det som du själv valt ut och skruvat fast och blinkar i takt med depprocken, som tillsammans med kulisserna och skådisarna sätter stämningen i fotbollslokalen i filmen om Söderköpings idrottshistoria och du är den bästa Second Company Sub Grip Assistant du kan tänka dig.

Ord för vad som händer

Det som sker är inte ett krig, för ett krig har två skridande sidor som möts. I Gaza finns inga sidor, inga två militära makter, bara en stridsmakt, bara en ekonomi, bara en hälft av ett krig.

Det som sker är inte en jakt på bovar, sådan kräver olovliga förrövare. I Gaza finns bara försvarslösa oskyldiga som dödas och ett fåtal oskyldiga som lyckas försvarar sig, innan de dödas.

Det som sker idag är inte mord, för mord är namnet på när civila olovligt dödar varandra. I Gaza dödar de civila inga människor.

Det som sker idag är inte avrättningar, för avrättning är en dom av en enskild människa och en dom kräver domslut och det handlar inte om enskilda människor, i det här fallet.

Det som sker idag, med 1193 människor som lever i ett avgränsat övervakat getto dödas på ett hänsynslöst sätt, med utan hänsyn till vem som går åt, med barn som utgör mer än hälften av de dödade och flertalet av de svårt skade, utan förmildrande omständigheter, kan bara kallas en massaker.

Jonas Edström och där tillhörande domän (digitalt landområde) vill härmed erkänna det palestinska folkets rätt att leva, det palestinska folkets rätt att förfoga över sitt land, det palestinska folkets rätt att försvara sitt land, de palestinska barnens rätt att gå till skolan utan att dödas, leka utan att dödas, de palestinska gamlingarnas rätt att åldras i frid, de palestinska medborgarnas rätt till medborgarskap och rätt att utföra vilka yrken de helst vill, utan rasåtskillnadslagar, utan militär eller ekonomisk ockupation, utan massaker på civila, och önskar att världens regeringar kan ta sitt förnuft till fånga och göra detsamma.

Till detta vill jag även påpeka poetens, religiös som ateistisk, svensk, judisk, arabisk, kanadensisk, akademisk, proletär, vulgär, konvensionell, rimmande, romantisk eller scenbaserad, rätt att försvara alla människors rätt att försvara sina liv.

Nyårskrönikan åtta blir nio

Så faller ännu ett löv och kommer aldrig mer tillbaka. Eller det skulle visst aldrig ta slut, det nya året. Började med bulleribång och sprudlande färg över himlen och skrattande människor som speglade sig i himlakupan. Trodde aldrig det skulle ta slut, det nya, underbara. Eller för att va ärlig, exakt vad jag tänkte när klockan var uppskattningsvis tolvslaget sisådär och mimmel och mummel och nyårshets, så tänkte jag:

Det här kommer bli ett riktigt jävla år.

Och med det i åtanke gick det ju helt okej, alltihop. Entusiastisk, till och med, över att det ska komma ett till. Imponerande det där egentligen, att en tidpunkt sätter så stora spår. Jo visst, jag har faktiskt en väldigt fin kalender med choklad på som jag kan glädjas åt hela året. Sukta. Fick faktiskt en chokladkalender redan för en månad sen, men den åt jag opp. Säkert var det därför jag fick en med bara bilder på den här gången.

Sist jag åkte tåget hemifrån, alltså från min nya lägenhet, träffade jag en kär gammal vän från jag inte träffat på jättelänge. Har knappt tänkt på henne på fyra år. Jo, det har jag. Det finns flera dikter faktiskt, men förr brukade jag alltid fråga om lov. Vi kramades, jag klev av och hon fortsatte, där båda tänkte, men det sista vi sa var, att vi ses igen om fyra år. Så faller ett löv och kanske aldrig mer tillbaka. Min poetik har förändrats. En gång i tiden, oj, jag menar, för några år sen, var jag väldigt tydligt med att ingenting jag skrev skulle kunna spåras till någon riktig person, för att jag inte ville utsätta någon annan för poesins makt. Nu förtiden spelar det mindre roll för att jag skriver med poesi och mindre… bryderier eller vad man ska säga, mer jonaspoesi. Nu snurrar jag till det. Världen är ett skåp med färger, poetens roll är att kleta ner valda delar på paletten och sen gegga ut något på duken som är sant. Inte sant i förhållande till verkligheten eller sant som idén om sanning, utan sant som i ärligt, sant mot poeten och publiken, det är sant som det är sagt.

Sant som det är sagt.

Kanske, det lät bra. Inte Sant för att det är sagt, utan en bra dikt, tycker bara jag själv nu, ni får ha egna tyckanden (därav kommentarfunktionen…) en bra dikt är sann mot sig själv, sant som den är sagd. Därav följer också att formen är viktig, i mitt fall tycker jag att det talade, framträdda fonemet direkt från människa till människa är en form jag trivs med där dikterna kan andas, få liv, inte som skyltdockor i en bok. Förpassade.
Och visst, det finns massa poeter som jobbar med att få det skrivna ordet att närma sig sig självt, eller jag tror det är vad de försöker. Få den trycka formen att leva med själva orden och poesi, men det är så jävla svårt. Precis som det är svårt att balansera mellan scen och poesi i scenpoesi. En apa är en bra scenshow, en laserkanon är en bra scenshow. En poet är nödvändigtvis inte mer spännande än en apa eller en laserkanon, bara för att denne skrivit en bättre dikt än någon av de andra gjort.

Undrar om jag får ihop den där tråden. Ibland är det svårt att få ihop det, som att det idag känns som att vi fokuserade på östeuropas musikliv i ett projekt, i mitt andra liv, för att vi gärna skulle dra ner till Prag innan jul. Men inte åkte vi till Prag. Pluggade istället som skållade ekorrar. Undrar om de pluggar bra? Nej, men irrigt kanske? Idag har jag en fruktansvärd avundsjuka till Barcelona. Men det går inte bara att fly fältet och hoppas att klimatkrisen inte drabbar sin oas, det är bara att gräva där en står men försöka att inte skita där en äter.

När jag skriver det här är det mindre än ett dygn kvar av det gamla året, det nya som så snabbt blivit gammalt, som en t-shirt. Vi har konsumerat det här året också, förväntat på det, hyllat dess ankomst, köat till premiären, missat vad som egentligen hände när det väl var här, så vi får köpa recensioner och listor på årets bästa händerlser i tidningarna så vi vet vad vi inte gick miste om, eftersom vi var där vi också.

Det nya året blir fantastiskt. Norrköping hyllas för SM i Poetryslam, jag får möblera om och ställa alla saker på nya ställen där jag tänkt i flera veckor att de ska va, poesibomber och ni kommer få nya ljuddikter att lyssna på här på sidan! Tjoho! Det här,

det kommer bli ett riktigt jävla år!